Västsahara – ett land där folket väntar på att få komma hem

Det här är en berättelse om en resa.
Det är också en berättelse om ett land och ett folk som väntat i snart 45 år på att få återförenas med varandra.
Björn Petersson, riksdagsledamot från Torsås, har varit i Västsahara.

Björn hörde berättas om Västsaharierna och han blev nyfiken. Det var som en saga. De hade blivit fråntagna sitt land och det de då gjorde var att utbilda sig, skapa en demokrati med jämlikhet och rättvis fördelning i väntan på att få tillbaka det de förlorat.

-Det västsaharierna vill är att vi som kommer dit på besök ska se och ta med oss deras berättelse hem och berätta den för andra, säger Björn.

Så låt oss då berätta om ett fredligt nomadfolk vars enda önskan är att få komma hem till kusten.

Västsahara var en gång en spansk koloni. När Spanien lämnade landet på 1970-talet så såg Marocko sin chans att komma åt en kustremsa med det så viktiga fisket. Marockanerna byggde helt sonika en 270 mil lång mur som skar av västsaharierna från kusten och ockuperade större delen av landet.

Det blev krig och Front Polisario stred emot Marocko och Mauretanien som också invaderade Västsahara. Mauretanien drevs ut och Front Polisario slöt fredsavtal med dem.  1991 skickade FN en fredsbevarande styrka som bland annat skulle tillse en folkomröstning året efter.

Då la Front Polisario ner sina vapen och förklarade vapenstillestånd, sedan dess har de ägnat sig åt alltigenom fredliga protester, alltså demonstrationer, opinionsbildning och att driva frågan juridiskt. De har satsat på att överleva i öknen samtidigt som de förbereder sig på att komma hem. De har skolor, sjukvård och de har en väl utvecklad demokrati under ledning av Front Polisario på både lokal, regional och nationell nivå. De har ett rättsväsende. De har till och med radio och tevekanaler igång.

-De vill verkligen inte att vi ska tycka synd om dem, de vill få tillbaka sitt land och de vill bygga sin framtid. Haagdomstolen har slagit fast att det är Spaniens ansvar att avkolonisera och som en konsekvens av det att folket har rätt till att rösta om självstyre. Men när det ska avgöras i FN så lägger Frankrike sitt veto hela tiden.

-I stället för att slipa knivarna så har de fixat skolor, demokrati och sjukvård. De har skolplikt. De är kloka och välutbildade, många är flerspråkiga. De unga reser iväg till Spanien eller Algeriet och utbildar sig till bland annat läkare och advokater för att sedan återvända och hjälpa till i lägren och till att förbereda för att bygga deras stat när de får flytta hem.

Som flyktingar, med flyktingstatus, får de inte lova att arbeta med annat än uppgifter i flyktinglägren.

Flyktinglägren på den Algeriska sidan har fått namn efter städer i den ockuperade delen. Västsaharierna förbereder sin hemkomst på alla tänkbara sätt och har så gjort i 45 år snart.

-Vi träffade en av cheferna för Röda korsets biståndsavdelning där nere. Hans berättelse grep mig starkt. Vi hade ett väldigt känslosamt samtal där han berättade om sin pappa fiskaren som bara väntade på att få komma hem till havet. Det är en av de saker som jag bär med mig när jag tänker tillbaka, säger Björn.

Självklart lever människorna under knappa förhållanden. Det är ren öken, de har svårt med vattenförsörjning och biståndet från andra länder och organisationer är otroligt viktigt. Det är näst intill omöjligt att odla. Det finns människor som bor i enklare hus men tälten är fortfarande vanliga. Skolor och sjukhus är fasta byggnader.

Riksdagsledamöterna från Sverige tittade man på med viss skepsis eftersom deras slitstarka enkla kläder inte precis underströk bilden av en svensk parlamentariker. Björn berättar om väpnade följebilar och osannolika jeepfärder i det som upplevdes som rakt ut i Sahara när de skulle transporteras mellan de olika besöken. Timme efter timme i sand och berg med landmärken och erfarenhet som enda vägvisning.

-Stora jeepar med jättedäck. De körde snabbt och på en lång linje. Jag trodde först att det berodde på att de inte ville damma ned varandra men de berättade att det i stället hade att göra med att de höll samman så. Hade någon kört bort sig där hade de aldrig hittat dem igen.

Under de flesta besöken serverades det te, starkt och mycket sött te. Ceremonin att tillreda och hälla upp är en djupt rotad sedvänja.

-Det blev många koppar sött te under den veckan vi var på plats.

Ett av besöken gjorde de på Olof Palmes skola för kvinnor. Där utbildades kvinnor i management, spanska, data och – sömnad. Varav det sistnämnda ofta diskuterades ur ett jämställdhetsperspektiv. I ett mycket jämlikt och jämställt land så var det just sömnaden som kvinnorna fortfarande skulle lära sig samtidigt som männen skötte militär och polis. Västsahariernas politiska nivåer är mycket jämställda, ja till och med så domineras de lokala beslutsfunktionerna ofta av kvinnor.

-Vi frågade om deras nästa ledare skulle kunna vara en kvinna och det svarade de absolut ja på, berättar Björn. Men ännu så länge har det varit meriterande att komma från den helt mansdominerade polisen/militären så vi får se hur det går.

Västsaharierna ser de nordiska ländernas demokratiska system som förebilder. Men frågan är om det inte borde vara tvärt om.

Jag fick verkligen utmana mina egna fördomar hela resan. Tänk att hitta ett mer solidariskt och jämlikt samhälle i Sahara än vad vi har i Norden, säger Björn.

Deras sjukvård och tandvård är helt avgiftsfri. Så även skolan. Och optikern huserar under sjukvården helt avgiftsfritt.

-Jag frågade om de tog ut någon kostnad men fick svaret att den som är sjuk har inte råd att betala för sig, där ska man vara solidarisk och dela med sig. För dem var det en självklarhet att man delar med sig av det som finns till dem som behöver. Vi har mycket att lära där.

Det kan låta som om de har det gott men så är det naturligtvis inte. De gör vad de kan men med små medel. Behoven är enorma. Björn berättar att de inte fick se förråden på sjukhusen eftersom ”lampan i taket var trasig”.

-Troligen så var det så att läkemedlen som fanns var de som låg framme.

De hade med sig enklare receptfria mediciner som gåvor till sjukhusen och de hade med pennor och ritblock till barnen i de familjer som de gästade under besöket.

-En i sällskapet hade med små förpackningar Lego som blev otroligt uppskattat av barnen.

Under besöket hos den västsahariska presidenten mottogs de med en överdådig middag.

-Det var så mycket mat att man skämdes.

Framtiden för Västsahara och västsaharierna är oviss. Just nu ses det som oroande att vägar och fasta byggnader byggs i flyktinglägren.

-Eftersom hela deras liv bygger på att väskorna är packade så är det oroande att delar av flyktinglägren permanentas, säger Björn.

Tiden går och många av de unga välutbildade västsaharierna ser resten av världen och vet hur det borde vara. I Sverige så har vi socialdemokrater att kongressbeslut på att vi ska erkänna Västsahara. Det finns även ett beslut i riksdagen om att erkänna men så har ännu inte skett.

-Det är hög tid att Sverige erkänner Västsahara nu, tycker jag.

Resan anordnades i samarbete med Västsahariska kommittén Emmaus i Stockholm som har ett pågående humanitärt arbete i Västsahara sedan länge.